Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Burbergsmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Ett par år gingo snart till ända jämväl för Karin,
som dock hade sin sorg och sina tvifvel för framtiden
att bära på, och det tredje året efter Johans
bortresa hade redan runnit in. Visst hade hon blifvit
litet blekare om kind, Karin, och mera stillsam och
tänkande än förr, men hoppet om ett godt slut på
det nuvarande eländet, ty det var ett elände, hade
dock ej öfvergifvit henne. Visst icke. Johans bref,
som likväl kommo ganska sparsamt, voro glädjande
nog; han arbetade och förtjänade styfva pengar,
men huru han fick slita och släpa öfver höfvan,
därom talade han intet.
Men det bästa af allt var mors eget beteende.
Under det första året och delvis äfven det andra
hade hon legat åt och kältat på dottern, att ej längre
afvisa en så präktig friare som Pers Erik, utan ge
honom litet hopp, men numera talade hon aldrig
om honom.
Saken var nämligen den, att han, som hade
gård och grund och for resten ej var så alldeles
dödligt förälskad i Karin, ej längre ville gå som en gack
för hennes skull, då orten visst ej saknade präktiga
flickor. Och då hon nu gick och väntade på sin
amerikanare så kunde hon gärna gå där. Pers Erik
började i stället vända sig till den rika Anna i
Kyrkbyn och många månader töfvade det ej förrän saken
dem emellan var klappad och klar. Rikt vill rikt ha.
Och därföre talade nu Burbergsmor ej mera om
Pers Erik eller hans fyra hästar, tjugu kor och
milslånga skogar.
Hon hade haft ett par svåra år, gumman.
Hennes planer på dotterns lycka strandade småningom,
dottern själf gick blek och tystlåten omkring och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
