Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flink-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
men det var ju Anna ock. Dock vore det orätt att
säga att Ollas-mors rike son så småningom vann
Annas hjärta; det var fastmera Anders och han
själf, som hon lärde sig tycka om. Hans gård och
gods skänkte hon till en början ingen tanke, och när
de äntligen kommo med i räkningen var det endast
för att visa henne, den fattige Flink-fars dotter, huru
stora svårigheter som mötte för en förening dem
båda emellan, Anders och henne, om Ollas-mor ej
ville.
Men huru skulle väl hon vilja det! Det gick då
alldeles icke in i hennes planer. Ty nog tyckte hon
om Anna, men att få henne till sonhustru hade hon
väl aldrig tänkt sig och ville säkerligen icke heller
tänka därpå. Tycker någon det!
Anna hade nog anat något däråt och Anders
ock, men ungdomen är ju alltid van att måla allt i
rosenrödt och så gjorde äfven de. Men deras ögon
öppnades, ehuru för sent. För sent, ty kärleken
hade öfverraskat de båda unga tystlåtna
människobarnen, som den gjort så mången gång förut och som
den säkerligen kommer att göra så länge världen står.
Tunga, sorgliga dagar följde så småningom efter
de solbelysta, och ingenting ville eller kunde eller
ens vågade de säga för mor själf, hvars ögon tycktes
vara alldeles förhållna. Tiden skred, Anna blef blek
och nedslagen, grät i tysthet och ensamhet och tänkte
ofta, ofta på sina gamla kära föräldrar där hemma
i den ensliga stugan i skogsbrynet.
Och så kom katastrofen.
Anders hade råkat komma under ett lass, blifvit
ganska illa skadad och afförd till stadens lasarett,
och Anna hade nu ingen alls att lita sig till. Gumman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
