Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smedsborättarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
tvärtom öppnade salsdörren för
"befallningsmannen".
Och där hälsade far och han helt vänskapligt på
hvarandra och pratade om sina affärer, några
jordbitar tror jag, och mor bjöd på kaffe, och vi stodo
och kikade genom nyckelhålet huru Smedsbo rättarn
drack kaffe ur mors blårosiga koppar.
Det var för besynnerligt! Han drack alldeles som
annat folk och pratade som annat folk och till och
med skrattade. Smedsbo rättarn skrattade! Hans
mun var således ej skapad enbart för skällsord och
svordomar! Voro våra synder förlåtna eller sväfvade
han om dem i en lycklig okunnighet ?
Men det var då det!
En annan dag trätte gubbarne så att det hördes
lång väg och trätan gällde förstås en gammal
gärdes-gård. Se saken var den att Mostersfolkets stuga,
vår granngård, stod på Smedsbo mark och det gick
ej för sig i längden, utan de båda,-gubben och
gumman, måste rifva ner sin lilla trefna stuga och ge
sig i väg uppåt skogsbrynet; och så lät rättarn stänga
in tomten med en gärdesgård och med detsamma
spärra vår vanliga, redan förut rätt långa väg till
Lindsbobrunnen och göra den dubbelt längre.
Det kunde naturligtvis inte far tåla. Han ref
opp ett stycke på gärdesgården, rättarn höll skarp
utkik och stängde igen, far ref opp på nytt och så
kommo de förstås ihop sig. Slutet af visan blef
emellertid att rättarn satte in en liten grindstackare
så stor, att vattensån nätt och jämt kunde trängas
igenom.
Så nog var han väl en rackare förstås!
Man behöfde bara tala vid en af de fattiga statar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
