Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Revolutionen Av AU Revoir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
REVOLUTIONEN
Av AU REVOIR
Nej, se madame Oblaridz har gift
om sig!» utbrast värdinnan och
höll tidningen närmare ansiktet.
»Brittman, Göteborg, vad kan det vara för
en!»
»Vad är madame Oblandz för en,
att börja med?» undrade journalisten.
»Kände verkligen inte redaktören
henne! Nej, det är ju sant, ni var inte
här 1918. Och 1919 flyttade hon ned
till Köpenhamn. Ja, det var en
förskräcklig historia. Där gick ni miste om
någonting.»
Och journalisten hörde plötsligt liksom
ett halvkvävt kluckande, medan
värdinnans ansikte försvann bakom tidningen.
»Vad står på, fru Warnholz — sitter
ni och skrattar?»
»Ja jag kan sannerligen inte annat,
var gång jag tänker på den där natten.»
■ »Låt mig också få vara med om den
där natten!»
Fru Warnholz serverade själv en
påtår:
»Ja, men på villkor att ni inte talar
om det för någon. Ni ska tänka, att det
här i alla fall ska ju vara ett vilohem.»
»Givetvis inte!»
»Och ännu mindre får redaktören
skriva någonting om det!»
»Vad tänker ni på, fru Warnholz!»
»Ja, det var alltså någon gång i
november 1919 madame Oblandz kom
hit. En förtjusande rar liten människa,
det var verkligen synd att ni aldrig
träffade henne! Men oj, oj så nervös!
Många nervösa har jag sett, men
knappast maken! Om någon knäppte igen ett
cigarrettetui, så hoppade hon till som
för ett skott. Men så hade hon ju också
varit med om två revolutioner i
Petrograd. Först’ Kerentskijs och sedan de
där andras! Ibland sa hon, att hon
knappt kunde fatta att hon ännu levde.
Och när hon satt i salongen här efter
middagen, och min dotter spelade Valse
lente på pianinot, kunde hon ibland
tänka sig att hon kommit till paradiset!»
Journalisten drog en smula på munnen.
»Ja det sa hon i varje fall själv! Och
säkert är, att jag aldrig har haft någon
gäst, som njutit så mycket av frid och
stillhet. Men man kan ju också själv
tänka sig — efter två revolutioner . . .
Jo, nu kommer jag till den där natten
då alltsammans hände. Jag hade fått
ett par nya gäster före middagen, det
var två finnar, den ene var ingenjör och
hette Broända, den andre hade ett ännu
konstigare namn, någonting sådant som
Kulaniemi. De hade en väldig plunta
med sig vid middagsbordet, och jag såg
att de togo kvarten. Ja, redaktören vet
att en snaps har jag ingenting mot, och
en halva kan också gå an, men kvarten
tycker jag är bra starkt på ett vilohem.
Men ä andra sidan har jag alltid lyckt
Professorn: »Det är då för väl att
jag ser, att den här arten av björnar
inte kan klättra!» .
det är så synd om finnarna. De ha fått
gå igenom så mycket, så de måste väl
dricka lite mer än andra.
Efter kaffet bad de att få sitta kvar
i salongen och det lät jag dem gärna, för
deras rum låg bredvid mitt eget. De
hade dragit upp en butelj Munk — inte
en sådan där liten knatting. som ni
köper emellanåt, utan en hel liter. Men
det kunde jag ju inte lägga mig i. Nå
klockan var väl ungefär halv tolv, och
jag hade sovit minst en timme, då jag
for upp vid ett förfärligt brak från
salongen. Jag fick på mig min kimono
och rusade dit, och vad tror ni jag fick
se?»
»Ett slagsmål,»
»Hur kunde redaktören veta det? Ja,
de stod och slog varandra med ett par
av mina bästa stolar. Det såg hemskt
ut! Och en sådan förödelses styggelse
det var på golvmattan, och överallt för
resten. Men när de fick syn på mig,
lugnade de sig något i alla fall och den
där Kulaniemi ville till och med kyssa
mig, gamla människa. Men nu ska ni
få höra vad som hänt under tiden. Fru
Oblandz var naturligtvis den första som
hade vaknat, när de började — just den
dagen hade hon suttit och talat om hur
härligt det var att bo i ett land utan
revolutioner. Men nu fick hon strax
klart för sig att det var revolutionen som
hunnit hit också.
Och vet ni vad hon gjorde: i bara
nattlinnet som hon var — och det var
det tunnaste nattlinne jag har sett —
klev hon ut genom fönstret och hasade
sig nedför stuprännan. Det skulle ha
varit någonting för er! Men hon kom
inte längre än till balkongen två trappor
upp, utanför nr I 7 — där bodde som
vanligt registrator Fjällquist, ni minns
den gamle kvinnohataren. Vad tror ni
han tänkte när han fick se en ung dam
i chemisen komma in den vägen till
honom. Han störtade upp och flydde ut i
korridoren i sin yllepyjamas, fastän
madame Oblandz ropade efter honom:
Stanna, jag är inte någon revolutionär.
Jag försökte lugna honom och henne
med, men nästa dag flyttade hon till
Köpenhamn och han till ett annat
vilohem. Så egentligen var det inte så
trevligt för mig, det hela. Men ändå kan
jag inte låta bli att skratta, när jag
tänker på den natten.»
»Nå, vad var det egentligen som gett
upphov till revolutionen?»
»Jo, Broända hade visst sagt till den
där Kulaniemi, att nu kunde han inte
få mera munk, för han tålte så lite.»
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:33:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kasperme/1929/0007.html
