Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barndomsdagar och ungdomsår - 2. Emtöholm och Kaveltorp — det ljusa och det mörka - 3. Allas ovän, men kokarpojkarnas vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allas ovän, men kokar po jkarnas vän.
digt för pengarnas skull, hör hon någon säga! Hon gripes av
ett första, oklart, omedvetet men häftigt hat till ordet pengar,
som blir ett med begreppet Kaveltorp.
Tredje kapitlet.
Allas ovän, men kokarpojkarnas vän.
Hennes far vistades ständigt i den flygel av huset, där
laboratoriet och ritsalen voro inrymda. Tydligt är att fadern,
Kopparkungen, som helt gick upp i det väldiga
gruvexploate-ringsarbetet och i tusen planer och experiment beträffande nya
metoder för detta arbete, där hans vetenskapliga fantasi fick
samverka med ekonomiska drömmar och kalkyler, icke hade
mycket tid över för sitt barn och väl icke för sina övriga
närmaste heller. Hans arbete och storhetsdrömmar togo honom
helt till fånga. När han några ögonblick pustade ut, gick han
till sina fåglar. Han hade en besynnerlig vurm för fåglar och
hade inrett ett jättelikt rum intill sitt laboratorium med stora
burar, inom vilka han planterat träd, i vilkas grenar allehanda
fåglar dvaldes. Hans favorit var en domherre vid namn
Ma-lakias. Med sina fåglar språkade han som med människor,
på dem lyssnade han, dem matade han och dem sörjde han
djupt, när de dogo. Han tyckte icke om, att flickan störde
honom. Då blevo de ovänner. En man, vilken som barn
vistats på Kaveltorp, har för den som skriver detta skildrat
Kopparkungen på följande sätt: Carlberg gick omkring som ett
halvt overkligt väsen, en tomte eller ett troll, alltid med en
hammare i handen, knackande efter fyndigheter i varpar, berg,
stenar, dykande ner och upp i gruvhål och stenbrott, då och
då med ena handen vid örat lyssnande till en fågels sång.
Icke heller modern kunde ägna sig åt barnet. Den djupt
olyckliga fru Carlberg, vars melankoli tilltog med åren, fick
— 21 - •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
