Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 25. Partiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första åren i partiet
ser mot Ekenmännerna hade hållit mig tillbaka. Jag sjöd av
harm och vämjelse över det borgerliga samhällets orättvisor,
korruption och uselhet. Och i mina öron ljödo Hjalmar
Bran-tings avskedsord till mig efter ett samtal: ’Gå in i partiet, dröj
ej längre, där är rätta platsen!’ ” Det var sålunda Branting,
som gjorde slag i saken. Jag minns så väl, fortsätter hon sin
redogörelse för denna avgörande händelse i hennes liv, när
orden föll och mitt svar: ”Ja, jag skall gå in, men väl en gång
inne, så går det ej att få mig ut och försök ej sedan att
negligera mig — det går ej.”
Anna Sterky har om Kata Dalströms inträde i partiet
meddelat, att hon, innan hon tog detta steg, på Hj. Brantings
uppmaning studerat icke endast partiprogrammet utan även
Socialistiska Internationalens alla beslut och protokoll. Hon var
fullt klar över sin ställning. Hon förstod, att just här var
hennes livsuppgift och hon var redo att offra sina krafter
och sina rika gåvor, ja sina borgerliga vänners aktning, på
arbetarrörelsens altare.
Hon har i sina anteckningar ett par rader, som ge en god
bild av hennes sinnesstämning vid tiden för inträdet i partiet.
”Jag hatar, hatar, hatar detta samhälle med hela den
intensitet, som jag är mäktig. Jag hatar ej personerna, men
förhållandena; allt uppväcker hos mig vämjelse för livslögnen,
som människorna arbeta under.”
”Skulle jag månne få ro bland socialisterna? Knappast!
Jag gjorde mig inga illusioner — de äro människor lika väl
som alla andra. Men de stå utanför samhället, det borgerliga
samhällets ram, och hur mycket och hur hänsynslöst jag än
angrepe detta samhälle, bleve det aldrig för skarpt. Hur stor
min energi än vore, så bleve den aldrig tillfyllest nog för att
tillfredsställa de alltmera växande kraven på mig och mitt
arbete.”
Så skriver hon, när hon på äldre dagar i utkast till sina
levnadsminnen — tyvärr aldrig fullbordade — gör sig själv
reda för sina tankar och känslor vid inträdet i partiet. Hennes
— 140 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
