Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 32. Kata Dalströms ställning till kvinnorörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kata Dalströms ställning till kvinnorörelsen
för sig, för att sedan i god ro få skörda frukten av andras möda.
Vi kunna ej tala om någon rösträttsrörelse alls bland de
bildade kvinnorna här hemma, klagar hon. Vanligen, tillägger
hon, äro damerna så ytterst litet bevandrade i lagfrågor och allt
vad därtill hörer, att de ej inse, att just den politiska rösträtten
på det djupaste ingriper i deras eget, ja i hela familjens
förhållande, och att de utan den äro utestängda från snart sagt
allt ärligt inflytande på sakernas gång. Hon läxar upp sina
medsystrar för bristande vakenhet. Visserligen, säger hon, vore
det föga önskvärt för de frisinnade partierna att få en skara
damer till valurnorna, ty kvinnorna äro i allmänhet
konservativt anlagda, men av många andra skäl vore det väl, om
kvinnor hade rösträtt. Varefter hon ingår på den olyckliga
undantagsställning ”helt och hållet utom lagen” den gifta kvinnan vid
denna tid intog. Särskilt dröjer Kata Dalström vid
sedlighets-frågan och nykterhetsfrågan, vilka icke kunna lösas utan
kvinnornas medverkan i lagstiftningen. Petitionerna, säger hon,
hjälpa föga; det gäller att erövra majoriteten i riksdagen. En
dylik strid kan ej sägas vara ett ”okvinnligt” sätt att arbeta,
såsom många påstå. Till slut föreslår hon de svenska
kvinnorna att följa de engelska kvinnornas exempel och runt om
i landet fullt arbeta på att väcka intresse för rösträttsrörelsen
och framför allt klargöra för de tvekande och rädda bland
medsystrarna, att det långt ifrån är okvinnligt och dåraktigt att
vilja deltaga i stiftandet av lagar, som de själva skola lyda;
fastmer är det långt dåraktigare att stå med armarna i kors,
slutar hon sin appell i Idun.
Redan 1891 hade hon i korrespondens med Ellen Key
ingående diskuterat frågan, om kvinnornas politiska
efterblivenhet borde utgöra ett hinder för, att de radikala kvinnorna
verksamt arbetade för kvinnans rösträtt. Kata Dalström var
till en början ganska tveksam och fruktade en seger för
reaktionen efter kvinnorösträttens genomförande. Ellen Key
svarar: ”Att kvinnorna sen lätt bleve reaktionens stöd, har du
alldeles rätt i; men att därför ej ge dem politisk myndighet är
— 191 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
