Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På fackliga härjartåg - 38. Rallardrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På fackliga liärjartåg
emellertid därför icke någon puritan eller sedlighetsnudka.
Alldeles icke!
Trots att Kata Dalström ibland avstraffade sina vänner
rallarna, försvarade hon dem doek alltid med lidelse mot allsköns
lögn och förtal, som gingo om dem, och de höllo synnerligen
mycket av henne. Dels visste de, att hon i själ och hjärta
älskade dem, försvarade dem, hjälpte dem, var en god kamrat,
ja en mor för dem. Dels tyckte de helt säkert själva om
hennes rättframma, ärliga ord. Det är ett fel att tro, att
arbetarna blott älska smicker och smickrare. Nej, de hålla
mer av dem som säga en osminkad sanning, blott de se, att
den kommer från hjärtat. Rallarna blevo, säger Söder,
mycket förtjusta i Kata. ”Det uppstod kan man säga ett andligt
kärleksförhållande mellan Kata och rallarkåren.” Hon kunde
också få dem till vad som helst. En gång, berättas det, slutade
Kata Dalström en passus i sitt föredrag med att erinra om en
gubbe som legat sjuk i ett torp hon på sin väg passerat. Inte
bryr sig samhället om den stackarn, sade hon. Genast
reser sig en lång, gänglig rallare, tar hatten i näven och går
lokalen runt. Var och en ger en tia åt ”Katas gubbe,”
ropade han. Och en var av de fattiga rallarna lade villigt
en tia i hatten. Den långe järnvägsarbetaren gick fram med
hatten och bytet till Kata. Som hatten hade svårt att hålla
balansen på det rankiga bordet, drog han sin slidkniv och högg
den genom sedlarna och hattkullen fast i bordskivan med
orden: ”Nu ligger du still tills Kata slutat predika, din attan
tusan!” Därefter vände han sig till talarinnan: ”Här har du
te häfta å rematistvadd åt gubbskrället. Behöver han en sup,
så gin dä mä! Fortsätt nu, du Kata, mä bå lag å ivangelium!”
Kata Dalström slet mycket ont under sina resor i
ödemarkerna bland rallarna. Hennes åkdon voro grusvagnar och
trallor. Hennes bostad var ofta en vanlig rallarbarack, där
hon’ stuvades in i ett litet bås.
Vid sina agitationsresor utefter de stora anläggningarna,
säger Söder, blev fru Kata även väl omhuldad, men icke förty
— 246 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
