Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På fackliga härjartåg - 39. Vid stenbrott och hyttor, sågar och gruvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På fackliga härjartåg
skor — hon förenade ofta arbetet för dessa arbetargrupper!
Men även andra kommo, unga socialdemokrater från
klubbarna, gamla veteraner i rörelsen, studenter, agitatorer. Hon
höll studiecirklar, läste skönlitteratur för sina vänner, tog dem
med på museibesök. Hon började bli som en mamma för dem.
Ja, det hände till och med att ungt folk kom till fru Kata med
sina kärleksbekymmer, berättar en gammal göteborgare.
— Nej, se såna där saker få ni reda upp själva. Skulle jag
ge er råd i såna ting, skulle jag få alltför mycket på mitt
samvete. Ginge det sen inte bra, så skulle det heta: Det var
Katas fel; och så skulle det bli Marx’ fel och den usla
socialismens fel, om Per och Ida inte kunde hålla sams. Nej, tack
så myöket. Kärlek och religion få ni ha för er själva!
Vilket inte hindrade, att hon i nödlägen ibland fick ge med
-sig. Tvang henne Per eller Ida att säga sin ärliga mening,
så sade hon den med nästan hänsynslös uppriktighet. Någon
verklig människokännare var hon dock icke. Hon tog ganska
ofta fel. Hon förväxlade ibland karaktärsdygder och
bekännelsetrohet hos en människa.
Men vi återgå till stenhuggarna. Under sin agitation för
dessa kom hon ofta i konflikt även med västkustens
schartauanska präster. Det hände icke sällan, att dessa präster från
predikstolen på det häftigaste angrep henne, ja skildrade henne
som Antikrist. En gång hände det, att fru Kata fick åka med
en bonde, utan att denne visste vem hon var. Hon sporde
honom-, om han kände till en person vid namn Kata Dalström.
— Måtte väl känna te Satan, fastän han tatt kjoltyg på sig.
— Ja, dä ä en le käring dä, tyckte Kata.
När de kommit fram och resenären likviderat -skjutsen, gav
hon bonden en krona extra i drickspengar, sägande:
— Ja, tack ska ni ha nu, det är Satan själv i kjoltyg ni kört
för.
Gubben gjorde sto-ra ögon, men höll till godo med slanten.
När han kört ett stycke, höll han emellertid in hästen, steg ur
— 252 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
