Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mot dogmkyrkan - 46. Disputationen i Vansäter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kampen mot dogmkyrkan
vara socialdemokrat. Gentemot angreppen på klasskampen
upplyste hon, som ju visste, att klasstriderna äro historiska
företeelser beroende av materiella och ekonomiska orsaker, att
den ju icke kan avbrytas enbart av arbetarklassen och att
arbetarna i nuvarande övergångsskede måste begagna den
praktiserade formen ”för att kunna få någon motståndskraft mot de
mäktiga kapitalisterna, som i sanning icke sökt realisera Jesus’
av Nasaret broderskapslära”. Hon sammanfattade sin och
socialdemokraternas fordran på samhället så, att var och en
skall kunna leva som en människa, citerade vad Jesus själv sagt,
att arbetaren är sin lön värd och att arbetsgivarna förhålla
arbetarna deras rättmätiga lön (Jakob 5:4—5) och att denna
orätt ropar till Herren samt vidhöll att Jesus varit även en
social rättfärdighetskrävare, vars läror ansågos uppvigla folket.
Komminister Granqvist invände, att ”tar man evangelierna
från de fattiga, så tar man deras största rikedom, men har dock
icke givit dem bröd” och tyckte att man icke skulle klandra
prästerna därför att de icke kunde omskapa samhället, då icke
ens Jesus på sin tid kunde det. Kata Dalström genmälte, att
hon just förebrådde prästerna, att de dödat kristusandan hos
folken, och därigenom förhindrat en omdaning av samhället i
en rättfärdig riktning.
Sedan samtalet av Granqvist förts in på spörsmålen om vad
socialdemokratin till sin teori är, vad marxismen och den
materialistiska historieuppfattningen äro, vad Marx och Engels
skrivit m. m., därvid han sökte bevisa att en socialdemokrat
icke kan vara kristen och följaktligen icke heller en kristen
vara socialdemokrat, uppstod härom ett långvarigt och ganska
ofruktbart meningsutbyte. Kata Dalström framhöll med
styrka, att socialdemokratin hävdade den fulla religionsfriheten
och icke föreskrev några lagar för sina medlemmars trosliv.
Härvid gjorde hon en personlig deklaration, som är av
betydelse för att kunna mäta graden av hennes starka religiositet.
”Jag skall be”, sade hon, ”att få erinra om, att jag vid flera
tillfällen sagt, att i samma stund det skulle krävas av de
social
— 308 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
