Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under krigets åskor och revolutionernas stormar - 70. Sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under krigets åskor och revolutionernas stormar
agitationsresor, utom de bittra besvikelser hon upplevde genom
Internationalernas sammanbrott bidrogo även andra orsaker
att nedsätta och undergräva hennes hälsa och krafter. Hon
hade åtskilliga ekonomiska bekymmer att övervinna, hon
hade omsorger om de yngsta av sina barn och särskilt tog
henne en sinnessjukdom, som bröt ned hennes dotter Siri,
mycket hårt. Nu känner jag vägen till Golgata, sade hon till
en av sina vänner, när hon återkom efter att ha beledsagat
denna sin dotter till ett sinnessjukhus.
Kata Dalström hade hösten 1923 haft upprepade
hjärtattacker, som tidtals bundo henne vid sjukbädden. Hon sökte vila
i Sigtuna, där hon trivdes utmärkt bland teologer och filosofer,
med vilka och bland vilka hon diskuterade, disputerade och
utlade skrifterna. Fram emot vintern kände hon sig bättre och
återvände till Stockholm, men i början av december fick hon
en ny svår hjärtattack och måste intagas på sjukhus. Hon sökte
sig in på det lilla provisoriska sjukhuset (Äsö sjukhus) på
Söder, där hon tog allmän sal. Hon var vid gott humör, följde
med det mest livliga intresse de politiska händelserna, särskilt
de alltmer tillspetsade förhållandena mellan hennes parti och
den kommunistiska Internationalen, läste ivrigt politiska
skrifter, litteratur av olika slag, mest sina ”eviga följeslagare”, det
vill säga de skalder och indiska vise hon mest älskade. Hon
var mycket hågad för samtal, skämtade med och uppmuntrade
dem som kommo på besök samt styrkte sina sjuka kamrater på
salen, där hon låg.
Efter ett par veckor försämrades hennes tillstånd genom
tillstötande blodpropp. Det stod nu klart för läkarna, att
hennes tid var ute. Själv visste hon också, att slutet nalkades.
Aben ingen kunde märka något ovanligt hos henne. Lugnare
har ingen sett döden i ansiktet. Allt går som det skall, sade
hon. Inte är det svårt att dö, tilläde hon, det är värre att leva
och se förtrycket, olyckorna och fattigdomen hos människorna
utan att orka slåss mot allt detta. Hon läste en del dikter.
”Ankomsttider” av E. N. Söderberg, där det heter:
— 508 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
