Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 72. Aforismer till Katas porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aforismer till Katas porträtt
eller vilka det vara månde — fylld av en äkta offensivanda gick
hon mot fienden. Hon hade de skytiska amasonernas käcka
hjärta. Man behöver blott erinra om hennes färder längs
Norges fisklägen och hennes resa i öppen fiskarbåt över Norra
Ishavet från Vardö till Murmansk. Hon var 60 år gammal,
det gällde livet, men icke ett ögonblicks tvekan. Man erinrar
sig Hannibals ord till sina soldater: ”Annan väg till seger gåvo
de odödliga aldrig åt människan än denna: förakta livet.” Eller
som Vilhelm Ekelund säger om Akilles, en av de grekiska
hjältar Kata Dalström mest älskade och som hon även skildrat i
sina sagor från Antiken: ”Endast ett är säkert: segern. Och
så döden, hjärta.”
Med modet parade sig hos Kata Dalström en romersk dygd
och frejdad egenskap: viljestyrkan. Viljan till självhävdelse,
till sin personlighets fria utveckling, viljan till kamp, till kamp
mot allt slag av förtryck var ett framträdande drag i hennes
karaktär. Ville hon något, så gick det inte att få henne
därifrån. Och hon visste också vad hon ville.
Hennes viljestyrka innefattade tillika en sällsynt förmåga av
seg uthållighet. Hon använde mycket ofta ordet ”det måste
gå”. Hon tålde icke hinder.
Ett prov på sin sega, envisa kraft har hon själv lämnat i ett
brev till en vän, där hon beskriver hur hon framtvang ett
besök hos de fängslade Sandömännen 1907. Hon och Rickard
Sandler hade i Ådalen hållit protestmöten mot häktningarna
av de för upploppet i Sandö åtalade arbetarna, bröderna Stål
och Albert Sundin. Anlända till Härnösand var talarnas första
åtgärd att resa ut till fängelset och råka de häktade. Sandler,
säger hon, hade förut förgäves sökt få bukt med
fängelsedirektören, Bring hette han och skildras av Kata som en äkta
byråkrat och militär. ”Alla sade de oss, att det går icke att få
bukt med honom. Men det gick för Sandler genom mig.”
Hennes skildring av mottagandet är dråplig: ”Vi fingo först
vänta en lång stund, jag med reglementet för
rannsakningsfångar på fickan, vari det står, att fångarna få mottaga besök med
36—Kata Dalström.
— 561 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
