Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 72. Aforismer till Katas porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aforismer till Katas porträtt
ehuru större än de flestas, utan styrkan i hans rent mänskliga
egenskaper, hans väsens strålglans, hans gosselynne, hans
outsinliga värme, bevarade genom år av mödor, strider och
uppoffringar. Men vad är det som mest griper oss hos
renässansens stora män och kvinnor om icke detta sällsynta fluidum, som
vi kalla det djupt och äkta mänskliga, denna andens underbara
generositet, som vi kanske klarast se hos Leonardo och
Rem-brandt.
Eller tag Axel Danielsson, hjältefiguren i svensk
arbetarrörelse. Hur representerar han icke en annan sida, en annan
typ av renässanstid och renässanslynne? Det övermänskliga i
gott och ont, det stormande blodet, det söndersprängda geniet.
Den disharmoniska och dock rikt skapande anden. De i ett
bröst ’boende tvenne själarna av Ariel och Caliban. Lidelsen
som förtär och elden som förbränner. Det demoniska draget
hos renässansen.
Eller Fredrik Sterky, den store organisatören, den geniale
byggmästaren, ständigt grubblande och funderande, ingenjören,
fästningsbyggaren, slug, full av kraft, slösande med sina gåvor,
omåttlig i arbete och vaka, föraktande, lekande med döden.
Eller C. N. Carleson med tillnamnet Spartacus, full av syra
och skälmskhet, arg som ett hagtornssnår, ömtålig som en
fågelunge, tjurskallig, full av motsättningar, polyhistor,
stilkonstnär, lysande talare, strålande debattör. Eller Hinke
Bergegren, den till människa av en allsmäktig H. C.
An-dersen förvandlade fyrverkeripjäsen, den av egen eld sig
förintande. Eller Bengt Lidforss, geniet i storm, självförtärande
kraft, panter och orm, stjärna och natt, mediceisk i sina
vulkaniska politiska eruptioner som i sin stilla lärda ruvan över
naturens hemligheter. Eller Viktor Larsson i Halmstad, som hade
djävulen i sin penna och gudarna i sitt bröst, den oförvägne och
självsargande, Kata Dalströms förste skildrare.
Äro de icke alla gnistor från samma eld som Kata Dalström?
Möta vi icke här ett helt galleri av renässansporträtt? Är det
icke som om de stigit ur Roms och Florens’, ur Veronas och
— 571 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
