Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sigrid Walborg likt vallflickan Johanna skulle sätta sig
med en annan gosse och skratta åt honom, — men det
skulle hon aldrig få skäl till... aldrig! Och han gick
från henne med en känsla att vara ouppskattad och
missförstådd utan att kunna hjelpa det. Satt sedan
öfver lexorna och tvingade sina tankar från de kära
fantasibilderna på kalla genusregler och döda
verbalformer, tills han tog ihop med matematiken, som
absorberade honom fullkomligt, så han glömde allt
annat och bara räknade. Och då var han glad när han
slutat, ty hans tankar voro friska igen och sömnen
blef sund.
Engång höll han på att sätta lifvet till för att
rädda Sigrid Walborgs yngre bror, som fallit in på
den svaga höstisen. Ingen anade orsaken till hans
hjeltemod, men han sjelf fick en uppsträckning både
hemma och i skolan för sitt öfverdåd. Han försonade
sig med den orättvisan, ty han blef omtalad i staden
och Walborgs berömde hans mod, ehuru han
egentligen ingenting uträttat vid räddningen, emedan han i
sin brådskande tapperhet föll in sjelf ett stycke ifrån
den han skulle rädda och blef uppdragen på samma
gång som Sigrid Walborgs bror, våt och snöplig.
På vårsidan träffades han och Sigrid Walborg i
kälkbacken, men icke ens der fick han mod att närma
sig henne. Hon beundrade honom för hans djerfva
och raska väsen och hade noga reda på alla hans
hurtiga tilltag, men när han så sorgfälligt undvek henne,
hade hon efter ett par fåfänga försök från sin sida
att närma sig honom, dragit sig stilla undan med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
