Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armar, neg för assessorn och hamnade slutligen i
hvilstolen.
Men om en stund kom Ben upp från båten der
han bergat seglen och just nedanför verandan stötte
han ihop med Syberg, som hade den norska romanen
i handen.
— — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — —
Sigrid Walborg lemnade sig numera sällan på
tumanhand med Ben. Syberg måste följa med på alla
spatserturer och segelfärder och han satt trumpen och
missmodig i Astri, lekte med en tågända eller ett
block, medan Ben segerglad och frispråkig förde
ordet vid rodret och Sigrid småleende hörde på.
Eller när han på en skogspromenad med god flit
lemnade sig efter Sigrid och Ben, der de gingo
småpratande och upptagna af hvarandra, så kunde han
vara säker på att Sigrid snart såg sig om och ropade
på honom. Då måste han komma närmare och ljuga
ihop någonting om blommor eller mossor, fastän han
afskydde botaniken sedan fjerde klassen i skolan.
Allra värst blef det ändå när Ben var rätt
öfverlycklig, så han inte kunde hålla sig inom skinnet,
utan öste öfver Syberg rågan på sin sällhet. När
han berättade alla sina små framgångar i Sigrids
ynnest och fordrade i den gamla vänskapens namn att
Syberg skulle höra på och intressera sig ännu dertill.
Då kunde Syberg knyta näfven i smyg och se
så tungsint och dyster ut, att Ben sjelf höll inne med
sitt skräfvel och frågade hvad som gick åt honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
