Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hade Ben i samma ögonblick slagit om till en
munter och glad polka, skulle hon säkert skrattat
eller åtminstone lett, men när han stegrade allvaret
med de två sorgmarscherna, gret hon hejdlöst en ljuf,
viljelös, vanmäktig gråt.
Hur hon tyckte att han måste ha lidit sjelf, för
att kunna sjunga så, som han sjöng den sista sången.
Om hon följt sin lust, hade hon sprungit upp och
full af medlidande och ömhet slagit sina armar om
Bens hals och kyst honom, kyst honom alldeles
ursinnigt, men när han nu slutade, for hon med
näsduken hastigt öfver sitt ansigte och andades ut
försigtigt i en lång, darrande suck, som likväl hann bort
till Syberg i länstolen. Men Ben hade ingenting
märkt, han satt helt lugn, litet tungsint efter
musiken, qvar vid pianot. Skramlade med tändstickor
och tände på en cigarett, så hans ansigte ett
ögonblick syntes rödaktigt mot den hvita kakelugnen bakom.
Sigrid slöt ögonen och när hon slog upp dem
igen, stod Ben bredvid henne vid soffan.
— Adjö, fröken Sigrid!
— Skall ni gå nu redan?
— Nog är det bäst. — Han höll hennes hand i
sin och hon lät den ligga der.
— Ni kommer nog engång att bli sångare, det
får ni se! — Ni måste bli det —! sade hon långsamt
och dröjande.
— Det har jag aldrig tänkt på.
Nu kom Syberg till och hon tryckte Bens hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
