Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Solen i senhösteftermiddagen lutar skarpt till
nedgång, för att påminna dem att vända om. Nej, —
det märker man icke. Mekaniskt och frånvarande gå
de vidare. Öga i öga och mun längtande till mun,
stappla de för hvarje småsten eller grop, som ligger
dem i vägen. Men när en stor gallerport med
förgylda kors och upp- och nedvända facklor öppnar sig
till höger och visar en djup granallé. som smalnar af
i perspektivet, flyger en tanke genom dem båda:
Dit! — der fins ro.
Det är högtidligt och stilla under granarna,
sidogångar löpa undan till höger och venster och
skarpa, allvarsamma konturer af stenblock och
jernmonument sticka fram genom höstens brokiga
bladmassor, för att nästa sekund dyka ner bakom dem
igen. Luften är välgörande fuktig för deras
längtande läppar och heta kinder. Hon har släpt hans
arm, ty här och der i hufvudgången möter dem en
tyst grupp med kransar och buketter eller en ensam
qvinna med näsduken i hand. I en sidogång taga de
af och lönnarna hänga bländande röda och gula
draperier för alla nyfikna blickar.
Ändtligen ensamma!
Omedelbart, magnetiskt luta de sig till
hvarandra. Den fuktiga blicken flyger icke längre orolig
omkring, men vidgas, fosforescerar nästan och slutes
sedan halft i namnlöst känslorus. Hon svarar
honom flygtigt, nästan undvikande på hans långa,
bedjande kyssar, lutar sitt hufvud tillbaka, men blir
stående sluten intill honom och talar,... talar... som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
