Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hade den blyfärgade himlen och det fula uthuset
varit en obeveklig ridå, hvilken nu för alltid föll ned
bakom honom och skilde honom från allt det
förflutna, — det färgrika och solljusa. Ett omätligt
svårmod tog honom fången, men han var bitter och
upprorisk och hade ingen resignation till hands . . .
Han kunde icke lida naturens öfvergifvenhet, så
väl han än kände till den sen fordom.
Det hade varit ett farligt gift han smakat derute
i det yppiga Europa, — ett gift som gjorde
honom häftig och otålig inför all denna tröstlöshet,
så han kände ett stormande behof att rasa och rifva
sönder den fula grå hvardagshimmeln framför
solen. Glädje ville han ha! — han, sångens
söndagsbarn, som lifvet beröfvat allt. Han var född till
löjen och rosor på sjelfva Floras dag i Maj och hade
fått så föga tålamod och lynne att lida och
underkasta sig. Luft ville han ha, solljus och blånande
klar luft, som bragte bröstet att svälla och göt i
ådrorna en lust att lefva och njuta ..! Luft, som trängde
djupt in i lungorna, vidgade dem och gjorde rösten
klar och djup och klingande ren som metall, så han
ännu engång kunde sjunga, sjunga inspireradt och
hänförande! . . . Helt ofrivilligt begynte han sin gamla
italienska visa, men rösten stockades* vid första
satsen, han hostade till och föll ner öfver dagboken i
snyftningar tunga, så tunga som bitterheten öfver ett
förfeladt lif.
Men han hade i sina tankar sjungit till så högt,
att gamla gästgifvarmor, som kardade ull i rummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
