Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lan det tunga ackompagnementet, tungsint också den
och öfvergifven. Det var Rubinsteins lilla tondikt,
som Ben fordom spelat för Sigrid Walborg:
Ljuf är sorgen när den smälter
till en harmoni med lifvet,
halft i löje, mildt och vänligt,
tröstlöst halft och öfvergifvet.
Och han spelade den till slut en gång, korrekt
och utan ett missgrepp. Hans fingrar lydde honom
fortfarande och pianinot lemnade villigt alla sina
ressurser i hans händer.
Han satt der två timmar utan att stiga upp.
spelade allt det gamla, spelade hela sitt förflutna lif.
Mamma och syster Emmi lyssnade tigande och störde
honom ej engång fastän qvällsvarden stod på bordet
och väntade.
När han steg upp gick han till fönstret och såg
ut i månskenet öfver rimfrosten. Men han såg
ingenting. Tonerna hade smält så mycket inom honom att
det blef öfverfullt der. Han strök sig ett tag med
näsduken öfver ansigtet och då kunde han se en
glittrande diamant, borta på en al nära insjöisen. Bakom
den långt, långt borta sköt ett stjernskott ut i den
frostklara rymden och lemnade likasom en rök efter
sig för ett ögonblick ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
