Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vist svar, och hon gick ut på verandan med den
ohängda redaktören. Men en snäll flicka var hon
ändå i det hela taget, fast hon hade sina nycker,
hon, som alla andra.
Längre orkade herr Ullman icke reflektera
öfver Hilma Ramst, utan förde sitt glas till munnen
och nickade öfver det till henne, der hon satt uppe
på estraden. Han fick ett så soligt löje till svar, att
han fullkomligt lugnade sig.
Litet derefter kommo Vahlin och Hård till hans
bord af artighet för att sällskapa litet innan supén.
Hård fogade sig motvilligt i att fraternisera med
Ullman. Hade det ej gält damerna, skulle han aldrig
gjort det. Dock, — när Vahlin var vid godt lynne,
visste Hård att han icke behöfde anstränga sig med
underhållningen. Vahlin dirigerade nog det hela;
det var tillräckligt att Hård skrattade.
Men också skrattet ville tryta honom, innan
sångprogrammet för aftonen var slut. Han tyckte den
var ytterst intetsägande och ihålig hela deras
lustighet, trots att Vahlin gjorde sitt bästa och roade sig
utmärkt åt sina egna qvickheter. Herr Ullman satt
med ett godmodigt, småfånigt löje öfver sitt
flodhästansigte och sade då och då en kapital dumhet,
som verkade på Vahlin så, att han vred sig af skratt.
Det måtte vara deras humor, tänkte Hård, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
