Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vahlin gick och såg grubblande ut en tid
derefter. Ju mera elegant och lefnadslustig, epikureisk
och vesterländsk hans vän llård blef, desto djupare
rynkor fick Vahlin i pannan och desto mera fåmält
var han. Men Hård tröttnade ej på honom.
Det låg i Vahlins beherskade väsen någonting
garanterande för llård. Han hindrade aldrig Hård
att släppa lös sin natur bäst han ville. Hård hade
heller aldrig att frukta en elakhet af honom eller
ett ondt ord på ryggen. Och om Vahlin
någongång såg ironisk ut eller sade en sarkasm Hård
midt i ansigtet, så behöfde han ej alls bry sig om
det. Vahlin var likväl en förträfflig kamrat, för
hvilken man var fullkomligt ogenerad i umgänget
och som man kunde lita på. Han blef sällan
färdig med att uttala ett ordentligt ogillande, om han
ogillade något hos Hård, och han var för
finkänslig att med vilja såra någon, allra minst en vän.
Dessutom kunde Hård få honom nästan till allt
hvad han behagade, precis som förut under
studenttiden. Vahlin hade allt qvar sin svaghet att lätt
duperas och låta leda sig, dels med skämt, dels med
allvar.
Hård förundrade sig ofta öfver en sådan
motsägelse hos Vahlins i grund och botten sjelfständiga
natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
