Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste hålla i gång. Ty Vahlin sade ingenting, och
Bohnstedt hade talat ut sig på landtbruk och
skördemaskiner.
Hård spelade whist illa, — blott för sällskaps
skull och förlorade alltid. En gång under spelet,
när han gjort en ovanligt stor bet, började han, utan
att tänka närmare efter, på den gamla satsen: otur
i kortspel, tur ... så harklado han sig och stannade.
— I kärlek, fylde Vahlin i, utan att se upp,
men Hård märkte en dallring i hans ansigtsmuskler.
Det hade kostat honom ansträngning att fylla ut
Hårds obetänksamma sentens, men han gjorde det
likväl.
De skildes åt strax efter qvällsvarden för att
vara tidigt uppe följande morgon. Senast klockan
fyra skulle de till skogs.
Hård hörde att Vahlin länge gick af och an i
sitt rum strax bredvid hans, sysslade med sina
jagt-tillbehör och hvisslade sakta. Han gaf honom ännu en
orolig tanke och somnade bort från alltsammans.
Nästa morgonsol fann dem redan en half mil
från gården, ute på en liten äng mellan präktiga
björkskogar i prunkande höstgrannlåt. Kopplet hade
just släpts lös i soluppgången, och branterna kastade
boll med valdhornsstötarna och hundarnas glam,
rullade bort hela oljudet uppåt dalen, tills det stötte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
