Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hon vågade för sin död icke med ett ord
eller ett minspel antyda det för Vahlin. Blef det
här alltför outhärdligt, kunde hon till slut rymma
sin väg, men säga det öppet åt honom — aldrig.
Och höstdagarna smögo sig långsamt fram.
Vahlin kom till henne och gick igen. Undervisade,
korrigerade, uppmuntrade och berömde henne. Det
kunde hända att hon efter ett dylikt beröm med
feberaktig ifver satte sig till sitt arbete och verkligen
gjorde det ifrån sig så väl, att Vahlin dagen derpå
förundrad säg genom hennes skrifningar eller hörde
hennes utläggning af hvad hon läst, och frågade om
hon haft någon hjelp eller hvaraf det kom sig, att
hon redde sig så ypperligt.
Vahlin hade aldrig sagt ett ord till henne om
kärlek sedan sin stora bekännelse. Jemn och lugn
och vänlig talade han med henne om hennes
framtid och sina utsigter att skaffa henne en god
anställning på handel. De voro tyvärr små, påstod
han. Hilma Ramst roades otroligt litet af allt detta,
fastän hon bibehöll en intresserad min af ledsam
pligtkänsla. Hon skänkte en tyst tanke åt Hård
och hans spådom, att hon ej lika lätt skulle byta
om lif, som hon bytte ett par trikåer, och hon gaf
honom fullkomligt rätt.
Hon brukade taga sina promenader ensam,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
