Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hilma ämnade tacka som hon var van, då hon
bjöds på ett glas, men kom genast ihåg sin
värdighet, stod tveksam och såg frågande på sin man.
— Naturligtvis! nickade han och makade åt sig
för att hon skulle få rum bredvid honom. Men han
kunde icke värja sig för en obehaglig känsla af
ovisshet öfver huru Hilma skulle uppträda. Hon gick
ut efter ett glas åt sig och slog sig ned bredvid
honom, till hälften brydd, till hälften stolt öfver sin
nya ställning.
Den ena af Vahlins medhjelpare hade förut sett
henne på „Förderfvet“, och båda kände naturligtvis
hennes föregåenden. De visste icke riktigt om de
skulle antaga en hycklande hygglig och omedveten
min, eller helt öppet låta påskina, att de visste hvem
hon var. Den ena beslöt sig för att hyckla, medan
den andra lade an sina mest ogenerade
ungkarls-lasoner, ty han var oberoende och kunde göra i
allting som han för godt fann.
Icke som ville han såra Vahlins, — nej
gubevars! — men han tyckte i allmänhet mest om
herrsällskap, der man var ogenerad, och han ämnade
icke för ett gift fruntimmers skull, som nog varit
med om värre förut, lägga något band på sig.
Hård var sig lik. Glad och treflig, uppmärksam
mot frun och obekymradt ledig. Men Vahlin satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
