Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 1. En vandring utan mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de Napoli till höger, det lyckliga Campanien till
vänster och jordens skönaste landskap rundt omkring mig.
Jag hade dagarna förut pröfvat nöjet af att anlita
napoli-tanska kuskar; den sista fick utom sin tilltvingade
dubbla betalning hela lavaströmmen af min samlade
vrede öfver de föregående. Och jag gaf mig då ett
billigt löfte att så länge mina ben buro mig icke komma
så nära en droska, att jag blef frestad visa mitt djupa
förakt för åkareskrået i Neapel. Det skulle ändå bli
jag som förlorade på förevisningen.
Min lätta frukost tyngde icke farligt och luften,
den märkvärdiga luften, som icke blef blå utan hvitröd
på afstånd, eggade mig med nyhetens behag.
Vesu-vius var icke heller en syn, som jag alla dagar sett
mig mätt på. Han tog mig stundtals så i anspråk, att
jag snafvade öfver mina egna fötter. Men då hans fina,
blå rök och mäktiga blyertsfärgade kägla skymdes
undan ju närmare jag kom honom, — alldeles som om han
kastat hufvudet bakut för att riktigt fullständigt öfverse
min lilla existens, — så blef jag befriad från hans
trollmakt och kunde se mig omkring med ögon, som
icke hypnotiserades af honom.
Det var helt lättande att betrakta golfen och
Capri efter hans något främmande, titaniska och högst
djäfvulska majestät. Jag förundrar mig än i dag öfver
att icke de italienska mästarne målat någon väldig
imponerande Satan med Vesuvius som nervus rerum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
