Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 3. Sorrento
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den höll jag helt ofrivilligt i tankarna utan att ens
försöka formulera den i ord. Andakt är någonting,
som man icke kan fasthålla med en ansträngning; den
kommer af sig själf och går igen. Endast ett godt
minne är mäktigt att efteråt åstadkomma som ett eko
eller en reflex däraf.
Jag var så styrkt af min morgonbön, att lifvet
föreföll mig som en stor helg med idel klara dagrar
och lugna, högsinta tankar. Men när jag mötte en
uppassare utanför min dörr och såg honom draga
skoborstarpojken vid örat, blef min helgdag genast
några ljus valörer mörkare. Vid kaffet nere på
terrassen krympte jag ihop inom kort till en vanlig människa
igen och talade om biljettpriser med ett förnuftigt tyskt
herrskap.
Strax därpå betalade jag min räkning och drog
vidare utåt Sorrento i den härliga spegelstilla
morgonen.
Jag förstår så väl den paralyserade tyska
doktorn, som ej rörde en lem från klockan 8 till II. Så
snart man rör på sig, äfven utan att anstränga sig,
är man ej längre mäktig den kontemplerande extas,
hvilken ensam förmår lyfta en till andakt och bön.
Det är därför de fromme bedjande i kyrkorna ligga
alldeles stilla på knä, och det är därför en
konstförståndig konsertpublik försjunker i orörlig tystnad om
den vill njuta och icke endast roa sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
