Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 4. I alla fall en landsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var någonting som förbjöd mig detta. Mitt värdfolk
fordrade mera af mig, och det gjorde jag själf också.
Ändtligen lönades jag i mina ansträngningar
genom att fru von Steven helt okonstladt förde samtalet
tillbaka på det, som intresserade oss alla.
— Ni skall inte tro, sade hon till mig, — att
min man har så lätt att glömma Finland och det han
upplefvat där. Jag vet att de minnena aldrig skola
lämna honom, och ni har nog själf märkt både hans
och mitt intresse för ert land. Jag har aldrig varit
där, men jag har hört min man tala så mycket om
det, så att jag är nästan hemma där, jag med . . .
— Ja, — af bröt henne herr von Steven — det
är ju ett psykologiskt fenomen att man alltid
återvänder i tanken, om ej annars, till de ställen, där det
händt en någonting afgörande i ens lif. Napoleon den
store behöll Waterloo i sina tankar ända in i
dödsminuten, och jag går inte fri Helsingfors, Tavastehus
och Finland, — mitt anspråkslösa lifs Waterloo.
— Var det lång tid ni tillbringade i Finland?
tog jag ifrigt fatt.
— Sju af mina bästa ungdomsår.
— Det var för omkring trettio år sedan, sade ni?
— Ja, ungefär. Något mera. Jag flyttade senare
öfver till Sverige och har efteråt endast passerat
Finland på väg till S:t Petersburg, — jag hade inte någon
lust att stanna där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
