Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. En målares vanskligheter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi hade hastigt blifvit goda vänner vi två,
Johanne och jag. Hon tyckte bra om min naivitet
och drog sig inte för att begagna sig af den en
smula. Alt med det näpnaste koketteri och det
lustigaste gatpojks-själfsvåld. Jag måste själf välja
henne en stor Rembrandtshatt i östergades bästa
modehandel, och det var icke en eller två gånger
jag bjöd henne till Tivoli. I gengäld fick jag
supera med henne efteråt. Jag tror hon tyckte fullt
ut lika mycket om mig som jag om henne.
Men då jag en gång lät förleda mig att köpa
henne en ny höstkappa, blef det ett förfärligt nojs
bland målarna. — Såå, — att jag köpte nya
höstkappor åt deras modeller! Det var ju väl att jag
hade råd därtill och det kunde ju vara dem
detsamma hvartill jag använde mitt stipendium, men de
hyggliga människorna därhemma, som hade satt
mig i tillfälle att resa, de borde varnas för att skaffa
mig ett nytt stipendium, — det borde de!
Jag drog öronen åt mig.
Dagen därpå förkunnade jag min afresa till
i morgon. Johanne kastade på mig en blick, som
jag inte vågade möta.
— Då borde vi fara ut till „Skogen“ i kväll
för att fira ditt afsked, föreslog man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
