Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. En målares vanskligheter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ket som en mänsklig känsla i er... bara grin och
äckligheter...! Han där... han är en som... en
som... ja, han är alldeles annorlunda. Ni må grina
så mycket er lyster...!
Johanne gömde ansiktet i näsduken och gick
utför trapporna. Jag var alldeles utom mig af
medkänsla och smicker och skulle just till att löpa efter
henne, när Thormann fick mig fatt i armen och
begynte:
— Nå, nå, barn! Det kan ta mig tusan vara
nog med dumheter nu. Pojken här har annat att
göra, än att köpa hattar och höstkappor till
Johanne. Hon där, Johanne! — kom upp tillbaka
och lörsök inte göra pojken dummare än han
redan är. Han är det, ta mig fan, tillräckligt. Hör
hon, Johanne Larsen!...
Johanne lät näsduken falla och stod en stund
obeslutsam. Så såg hon plötsligt upp med sitt
gamla, glada lynne i blicken och sitt mest lustiga
löje öfver de skefva tänderna.
— Strunt! sade hon och kom upp.
Hon satte sig bredvid mig och förfärligt nära
bredvid mig, men vi blefvo dock som främmande
för hvarandra hela kvällen ut.
Strimman af den skånska kusten hade
längesedan blandat sig samman med skymningen, endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
