Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Marie! ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidelsefria väsen hade beseglat det. Vid din dörr
frågade jag om du förlät mig — jag kände det var
min skuld att vi gått miste om hvarandra.
Då nickade du bara egendomligt, meningsfullt,
och så blef jag ensam med min ånger...
— — — — — — — — — — — — — — — —
Det var i går jag vågade gå fatt dig därute
vid vägskilnaden, där vi engång vändt i en vagn,
medan vinternatten låg råkall öfver näjden. Jag
hade sett en skymt af dig en gång förut därborta,
men tvekade då att tro mina ögon. Nu vet jag att vi
båda jämsides gått ditut och letat fram spillrorna af
vår grusade lycka för att fylla ensamma stunder
under ett arbetsamt lif.
Vår grusade lycka!
Jag vet att vi funnit båda det lifvet icke gifver
igen för hvarjs dag ett tillbud likt det vi då icke
visste att begagna. Du har gått där och dragit
fram dina minnen, ett för ett, och retablerat i din
fantasi våra väsens dragningskraft till hvarandra, och
du har som jag byggt upp af vår kärleks spillror
en mausolé öfver våra förhoppningar...
Men då vi i går stillatigande och tveksamt
togo vägen hemåt tillsammans, begynte inom mig
välkända grepp locka fram välkända välljud, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
