Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När iltåget sätter sig i gång norrut
och lämnar den fruktbärande, stora
Lugano-dalen för att slingra sig upp i en enslig
och öde kjusa mellan skoglösa fjäll,
känner Klercken med ens hela vidden af den
tomhet, som skilsmässan från fru d?Ottange
för med sig. På en vecka har hon
kunnat bli honom så godt som oumbärlig,
det inser han först nu, och hade han
stannat kvar en vecka till, ja, då skulle
han visst aldrig kunnat slita sig lös. Han
bjuder förgäfves till att låta sin stolta,
tillfredsställda pliktkänsla väga upp
saknaden, han lyckas icke göra den förra
lefvande nog, och han betages under långa
timmar af ett tröstlöst medvetande att
själfmant och enfaldigt ha låtit sin lycka
glida sig ur händerna — det sista löfte
om lycka, som lifvet erbjöd honom, och
det största!
Försjunken i detta sitt hopplösa
medvetande ser han Bellinzonas krenelerade
torn glida förbi, uppfattar på afstånd en
skymt af Locarnos terrasser och Lago
Maggiores blå, och känner sedan med en
inre rysning Alperna stapla upp sig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
