Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Käpp-Lena satt kvar i sin förfallande koja i sorgsna
funderingar över världens gång. Albuskarna på
svedjelandet hade längesedan växt höga över hennes
lilla jordbruk, och kostackarn blev gammal och sinade
av. Och hon hade ej längre krafter att möta det
tilltagande förfallet. Efter sin olycka med lönnkrögeriet
orkade hon ej taga ihop med arbetet på allvar.
Hon mjölkade sin ko så länge den levde, bakade
sitt sura vetebröd och sålde det som förr om söndagarna
på kyrkbacken, men det hade gått tillbaka också med
den affären. Folk drog sig för henne, hon hade fått
dåligt rykte, och så hade det uppstått konkurrenter,
yngre och mera tilltalande än den gamla, ökända
Käpp-Lena.
Den enda, som någon gång visade henne vänlighet
var prästgårdsfrun. Vid ett samtal med henne
samlade Käpp-Lena en gång sin livserfarenhet i följande
sentens:
— Nog är det märkvärdigt med det brännvinet,
att det skall vara till förbannelse, till och med fast
man inte själv dricker av det.
Och på tal om sin ålderdom sade hon:
— Jag har redan en gång räddat mig från
fattighuset, och numera få de mig inte dit.
Och det var sant. Ty en höstnatt brann
Käpp-Lena inne i sin koja. Ingen visste berätta hur elden
kommit lös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
