Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— IJO —
vinet och doktorns ord fingo alla dessa hans tankar lif
i dag. Det brann i hans blick och hans näfvar sökte
efter ett vapen för att höja det och måtta ett
dråpslag åt allt hvad herrar och förtryck hette.
När doktorn slutat sitt föredrag är det alldeles
tyst i stugan. De framskjutna på de första
bänkraderna se på hvarandra, men ingen vågar taga upp
en applåd. Man vet icke riktigt om det går an att
applådera en doktor såsom vore han en aktör; man
är nog hänförd, förstås, ty doktorn har talat utmärkt
väl, i synnerhet när man betänker att han först här
på landet lärt finska, men man kommer sig icke för
med att gifva sin förtjusning luft. Det kan ju också
vara detsamma, doktorn reder sig nog utan applåder,
tänker man, och i stället ser man ytterst vördnadsfullt
och blygt på honom för att ändå på något vis
uttrycka sin beundran.
Barnen rusa ut, glada öfver sin återvunna frihet
efter den långa stillheten, och de få menige man, —
Molnets broder och Torpflickan — se betänksamma
och krokryggiga ut, alldeles som om icke talet angått
dem det allra ringaste ...
Men unge husbond följer sin inre drift när
åhörarna börja sätta sig i rörelse, går fram till
doktorn, ser på honom med allt ännu tindrande ögon,
trycker kraftigt hans hand och säger med helt vek
stämma:
»Just så, herr doktor! Så ska det gå — ta mig
satan ska det inte det!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
