Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen är att upptäcka där, går han beslutsamt öfver
vägen rakt in i den täta alskogen omkring smedjan.
Med armbågen skyddande framför ansiktet tränger
han sig fram mellan piskande kvistar och grenar,
stannar då och då för att lyssna, men hör ingenting
och fortsätter sin kosa rakt igenom de prasslande
snåren, tills han kommer ut på en helt liten öppen
plats med grönt gräs och några stora kullerstenar.
Kundt omkring står småskogen tät som en mur.
Han lyssnar igen länge och väl, men när det
ingenting annat hörs än vindens sus, kastar han sig
ned vid kullerstenarna, biter otåligt på ett halmstrå,
som han tagit med sig från åkern och väntar.
Hans väntan blir ganska lång, men ändtligen
prasslar det i småskogen åt ett annat håll än det
hvarifrån han själf kommit. Unge husbond är ledsen
och bryr sig icke om att märka det, så att Ida
är helt nära inpå honom innan han ser upp med
vresig min.
»Jag hann inte komma förr, Aakusti! Din mor
ville inte alls släppa mig fri i dag ... hon blir svårare
mot mig, ju längre det lider. ..»
»Månne du inte gör det litet värre än det är?»
frågar unge husbond tviflande och smått ringaktande.
»Gör jag det värre?... Du skulle bara vara i
mitt ställe en enda dag, så fick du se själf!...»
»Nog kan jag gissa att hon inte just skämmer
bort dig, men något för något, kära Ida!... Man
blir inte värdinna på Monola så utan vidare, ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
