Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år sedan, och hon har fått någonting utmanande,
misstroendefullt i blicken. Några rynkor under
ögonen tala om lidelser och själskamp, och fast hon är
vacker och kraftig som förr, ser hon långt äldre ut.
Unge husbond är alldeles lik sig. Han ligger
fortfarande kvar i gräset, medan Ida står lutad mot
stenen och talar till honom. Han har sitt gamla,
bekymmerfulla drag i ansiktet, men därjämte ett annat
af retlighet och dåligt lynne. Och det draget
kommer också fram i hans stämma, när han ändtligen
säger:
»Det är den gamla visan, som du sjungit för
mig under de sista månaderna. Jag blir inte gladare
af den!.. .»
När Ida icke lyckas förmå honom till en ny
försäkran om sin kärleks orubblighet, hvilken hon
naturligtvis behöfver som tröst och ersättning för alla
genomgångna pröfningar, skjuter hennes starka
själf-känsla och inneboende stolthet för hundrade gången
upp inom henne, men denna gång med en afgörande,
stor beslutsamhet. Det flammar till i hennes blick,
och hela hennes penson säger att hon är drifven till
det yttersta. Hon sätter sig på en sten med en
talande kastning på hufvudet och öfverkroppen. Nu
är det förbi med hennes tålamod och ödmjukhet, nu
är hon den. som har att förebrå unge husbond och
fordra någonting af honom.
»Jag ska säga dig, Aakusti, att det är allvarligare
med mig än du tror!» Rösten låter högtidlig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
