Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till fullo mot nöjet. Det var nästan som en
ordentlig slaktning, när Caro i sträckt galopp,
ensam men modig, anföll den storväxte, åttadubbelt
starkare fienden, hvilken inom ett ögonblick var
stadd i den vildaste flykt, rusande hufvudlöst med
svängande svansar och glappande ben hela ängen
rundt. Det var en stor och upphöjd syn att se
öfvermakten stadd i fullkomlig upplösning och
bete sig så ytterst löjligt som de många kalfvarna.
Men blef Caro allt för ifrig i förföljandet, så tog
lille Karl kalfvarnas parti och rusade emellan
segraren och de slagne med en tallruska i högsta
hugg. Och segraren med hängande tunga och
flåsande bringa lät sig afstyras från att vidare
förfölja de slagne.
Det var bara ett par gånger lille Karl höll
krig mellan Caro och fåren. De senare blefvo
alldeles för mycket förskrämda och flydde i väg
med sådan öfvertygelse, så att lille Karl fann
dem ovärdiga att spela med i hans krig.
Dessutom såg det alls icke löjligt ut som i kriget
med kalfvarna, i synnerhet om det bland dessa
fanns någon halfvuxen kviga eller tjur, som
betänkte sig och böjde ned hornen till motvärn mot
Caro. Då var det helt spännande att se Caro
stanna och hålla krigsråd, helt förvånad och bragt
ur fattningen af ett motstånd, som han ej var
van vid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
