Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han en dag vid frukostbordet en fullkomligt tokig
fråga till mamma:
»Säg, mamma — blir då Annila alls inte
uppätet?» Den frågan halkade honom från läpparna
så omedelbart och oförvarandes, att han icke hann
tänka på att det var något galet med den, innan
det redan var för sent. Men då skämdes lian
desto mera, bjöd till att tro att ingen hört livad
han frågat och vågade omöjligt se på de andra.
Men de andra sågo på lille Karl i stället!
»Hvad i Guds namn går åt pojken? Huru
var det du sa’? Hvad frågade du?» sade pappa.
Utan att se det, kände lille Karl på sig att
det ryckte så lustigt i pappas allvarliga mungipor
och att mamma såg leende på honom och bad
pappa med en blick att inte göra barnet ändå mer
flat. Syskonen liöllo sig ännu så länge för skratt,
men snart brast också det löst.
Lille Karl kände att blodet steg honom åt
kinderna, så att de började bränna, och tårarna åt
ögonen. Han böjde sig öfver sin tallrik och
tuggade sin smörgås förtvifladt. Men mamma tog
honom smekande öfver håret och sporde mycket
mildt — alldeles för mildt — hvad han menade
med sin fråga. Likasom han icke kunnat höra
på tonfallet att också hon hade stor lust att
skratta.
Naturligtvis blefvo alla uppmaningar att lille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
