Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att säga »tyst!» till sig själf, ty så gjorde
nybyggarna oekså, när de rekognoscerade. Därpå kröp
lian sakta upp emot dörrposten oeh tog med sitt
falköga en öfverblick af fiendens ställning.
Pappa satt som vanligt i gungstolen med sin
tidning, hvilken han ej längre såg läsa; mamma i
soffhörnet, systrarna i länstolar och i soffan nära
mamma, men stora bror såg ut att ämna maka sig
upp ur liggstolen nära fönstret, och det var det
mest oroande. Lille Karl föraktade fruntimren
djupt — de dugde bara till att koka villebråd,
dansa dödsdanser ocli bädda sängar. »Och deras
ögon voro dem förhållna», sade han sig själf med
ett bibliskt uttryck, som han kom ihåg från
predikan annandag jul. I pappa och i synnerhet i
stora bror hade lian värdiga fiender. Pappa var
visserligen gammal, men hans skalp var likväl
ej så alldeles att förakta som ärofullt krigsbyte,
ty lille Karl hade sett prof på hans muskelstyrka
— prof som inskärpt hos honom en stark vördnad
för ålderdomen. Det enda som oroade honom vis
å vis pappas skalp, var huru lian skulle fästa den
vid sin gördel, ty pappa var alldeles flintskallig.
Men det skulle nog gifva sig själft sedan, ännu
höll han ju inte sin skalperknif öfver den gamles
skinande, fredliga och oskyldiga liufvud. Med en
plötslig mildhet reserverade sig lille Karl mot sina
egna tankar och tilläde för sig själf förklarande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
