Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagen den inre vägen öppen till sin bod, det visste
lian. På återvägen gick solen ned, och dess röda
strålar återstudsade från de hvita snöfälten. Lille
Karls skugga blef lång, ohyggligt lång, sträckte
sig ända bort till skogsbrynet, och han själf fick
en viss rädsla för spöken öfver sig, fast det var
alldeles ljust ännu. Han försökte tugga bort
spökrädslan med en munfull russin, och
drufkär-norna knastrade mellan hans tänder, tills lian
plötsligt bet en kärna in mellan två tänder och
det gick ett smärtsamt ryck genom alla lians
nerver.
Tandvärken kom ilande och plågsam, den
kalla luften gjorde sitt till, och det sved som eld.
Vid hemkomsten passerade lille Karl nära förbi
sophögen med tårar af smärta i ögonen, frusen och
tillintetgjord. Där låg julgranen redan,
degraderad, förfallen, med en silfverpappersremsa här ocli
hvar. Julglädjen var förbi, det nya året hade
begynt och lille Karl liade också begynt det —
men huru?
En plötslig ånger kom öfver honom, och han
liade lust att gå raka vägen till sin mor och lätta
sig med en utförlig bekännelse. Kanske skulle
också tandvärken bli bättre däraf. När han kom
in blef värken lindrigare i värmen, han fick eau
de Cologne på en bomullstapp och satt sedan ocli
surades hela eftermiddagen. Ju mera tandvärken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
