Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Trara — trara — tratarattara! Det är
jakthornen som smattra, så fönsterrutorna skallra.
Iyille Karl är utom sig af spänning, täcket har
glidit ned från honom, ocli han sitter i bara
skjortan och stirrar ut med hela sin febersjäl i
blicken. Där vek stora bror in i skogen med bössan
på axeln, och hans vän gick trumpetande rakt
fram emot riorna. Det blef tyst ett ögonblick,
och likasom 0111 någonting brustit inom honom
med den inträdande stillheten, föll lille Karl
tillbaka i bädden ocli blef liggande stilla en god
stund med värkande ben ocli flämtande bröst.
Hans liörsel var underligt skärpt, midt under
det blodet sjöd honom i öronen som ett
vattenfall. Han hörde uppmuntringsorden till hundarna
alldeles tydligt, fast de kommo från andra sidan
viken, bakom riorna. Se så, nu stötte hundarna
upp haren! Jaha . . . Atis’ gälla gläfs, . . .
alldeles! .... Och 1111 föll Camilla in! Han hörde
en röst, som var stora brors, ropa långdraget:
— »Skallet går!»
I en blink hade han rest sig i sängen ocli
tagit ner bössan. Märkvärdigt, men det gjorde
inte ondt i benet, då han rörde sig. Han
tummade 0111 hanarna och liade alldeles glömt
att han låg sjuk. Skallet gick i sjungande fart
uppför backen bakom riorna, och han visste ett
ypperligt ställe, där han ville vänta på haren. Nu
Lille Karl. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
