Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I slutet af smekmånaden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är ju jag själf.. . jag själf. . . den där
stackars kvinnan där i boken, som inte kan älska
sin man, och som faller honom till last, så att han
slutligen vämjes vid henne. Det är ju jag själf...!
Hon nästan kväfdes af snyftningar. Han satt
där ganska rådvill och lät handen glida genom
hakskägget. I det hela taget hade hon inte fullkomligt
orätt Hade han inte väntat något helt annat af
henne? Hade han inte trott att hon alltid skulle
hafva ett naivt, gladt och lugnande ord till hands
för honom, när han trött och nervös kom hem från
sitt arbete och blef sittande hos henne om kvällarna?
Han hade hoppats det trots alla erfarenheter han i
andra hand hade om äktenskapet, ty Alma var inte
som andra kvinnor. Hon skulle nog finna på
sysselsättning åt sig, som skulle hålla hennes sinne i
jämvikt. Och huru hade han ej i stället fått
anstränga sig till det yttersta för att följa med denna
halft hysteriska, oklara kvinnonatur och undvika att
såra dess utomordentligt utvecklade känslighet! Då
kände han sig med ens utmanande kall.
— Ja, du har rätt, Alma, det som står där i
boken är sant, — fullkomligt sant. Vore du lugn,
skulle jag förmå dig att fatta det riktiga
sammanhanget, hvarför det går så som i boken, men nu
hvarken vill eller kan du fatta det.
Intet svar.
— Du skulle se att det är omgifningarna, luften
i hvilken man lefver, som danar människorna, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
