Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utan ord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stilla lycka, hon slöt sig närmare upp emot honom
och aktade sig att med ett oförsiktigt ord afbryta
naturens mystiska magnetspråk.
När de kommit in i en aflägsen del af parken,
sökte de upp en bänk inne i en bärgsrämna, där
björkarna höllo vakt omkring dem. En strimma af
sjö blänkte som matt silfver i morgondagern bakom
löfvärket, och vinden bar till dem ett stort fång
dofter från vass och abborrgräs. Han lösgjorde sin
arm sakta och vänligt, strök sig med insidan af
hennes hand smeksamt öfver kinden, kyste den och
log. Men hans stämma darrade en smula när han
bad henne sitta ned. Sedan fortsatte han lugnt:
— Du kära, — jag är här för att du skall fylla
mig en bön. Det är en lycklig mans bön, som inte
kan göras i ett bref, den måste göras med hela
personen, själfmedvetet och andaktsfullt ändå. Den
bönen har jag hviskat till dig förut, men den har
aldrig blifvit uttalad högt, ty stunden har inte varit
inne. Se på mig, — det gäller inte en uppoffring!
Tigger jag, då jag ber dig om att jämte mig vårda
vår lycka vidare, såsom vi vårdat den hittils?
Förstår du mig?
Han stod böjd emot henne och såg henne
allvarsamt in i de mörka ögonen. Hon nickade
jakande, men frånvarande, — det var som hade
hennes tankar sysslat på annat håll. Han fortsatte
hastigt:
— Hör på mig, i stället för att grubbla öfver
hvad som fört mig hit för att påminna dig om vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
