Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som måladt i olja hängde öfver soffan. Det gaf honom
ingen tröst, snarare tvärtom. En qväfd snyftning
hördes från fönstersmygen. Han gick dit.
»Ah, är det du Antonia? Du gråter.»
»Ack, hon dör. Jag ville gifva mitt lif för att
köpa hennes.»
»Du sörjer henne?»
»Om ni visste hur hon varit mot mig, så skulle
ni ej fråga så.»
»Och du har varit god mot henne?»
»Jag försökte att läsa hennes önskningar i hennes
ögon,» sade flickan svagt, »men hon hade så få.»
»Tack Antonia!» Och läggande sin hand på
hennes hufvud tilläde han: »Gråt ut, lyckliga barn. Den
som har ingenting att ångra kan gråta.»
Derefter gick han långsamt ned i trädgården. Han
fann den gamle trädgårdsmästaren sysselsatt att binda
en bukett. Den var endast af hvita liljor och cypresser.
Han förstod honom och satte sig på kanten af
drif-bänken framför honom.
»Hon älskade dem alltid mest,» sade den gamle
mannen, under det tårarna droppade på bladen. »Hon
sade att de kommo henne att tänka på Guds englar.»
»Hon brukade ofta helsa på dig?»
»Ja, hvarje morgon kom hon hit ned, så länge hon
kunde gå, och sedan bars hon ut på parterren. Sista
dagen sade hon: »Tror du att stormen är nyttig för
dina rosor, Dalberg?» Och då jag svarade: »Det
kommer an på. Somliga blifva härdade och starka af den,
andra dö,» så inföll hon hastigt: »Men solen han hjelpa
dem alla, Dalberg, den kära solen — glöm aldrig det.»
Och derpå, just som hon skulle bäras in igen, vinkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
