Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du har räddat mig, Antonia. Ändtligen har skor*
pan, som betäckte mitt verkliga väsen, brustit. Äfven
jag älskar sanning och trohet mer än min egen lycka.
Ändtligen igenkänneT jag mig sjelf–idealet inom
mig, som kan offra, och offra med glädje. Tack, min
högsinta flicka för att du icke lät fresta dig af allt
detta yttre glitter och prål, som på alla sidor omgifvit
dig. Hvem lärde dig midt ibland stora verldens
falskhet en sådan trohet och en sådan sanning?»
»Det var kanske hon,» sade Antonia sakta, »som
vi båda älskat.»
De tego.
Plötsligt hördes ett buller. Antonia spratt till.
»Jag hör vagnshjul,» utbrast hon, »de komma.»
Och med ungdomens lyckliga och grymma tanklöshet,
förglömde hon allt för ögonblickets sällhet och ilade
utför gångstigen för att möta dem.
Han stod ensam qvar. Under några sekunder
arbetade en våldsam smärta inom honom, men han
kufvade den med kraften af sin starka vilja. Hans
drag återtogo en fridfull stillhet. Der han stod lutad
mot dörrposten och såg hur de resande stego ur —
hur man helsade och omfamnade hvarandTa, hur den
unge mannen, som han nu för första gången såg, tryckte
henne mot sitt hjerta, låg det en adel på hans panna,
en frihet i hans hållning, en styrka i hela hans väsen,
som om han på en gång blifvit helt och hållet
omskapad. Det kom milda fläktar från konvaljerna i
dungen nedanför och smekte honom, trastarna började slå
sina vemodiga drillar öfver hans hufvud, solen
skickade honom en krona af strålar förr än hon sjönk.
Han inandades i ett djupt andedrag aftonens
dofter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
