Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var ju så hans sätt! Han menade lika väl,
hon visste det ju. Men ack hvad det skulle lugnat
henne om han svarat: »Med Guds hjelp skall jag älska
dig så länge jag andas.» Som det nu var kröp det
öfver henne en känsla af outsäglig ensamhet och
öfver-gifvenhet. Han märkte något deraf.
»Hvad har du då sett, min stackars lilla hustru,
som så förstämt dig?» sade han ömt.
»Fråga mig icke,» sade hon rysande, »jag har kastat
<en blick i afgrunden, och», tilläde hon helt sakta,
»jag fruktar att en pil derifrån trängt in i mitt eget
hjerta.»
Och vagnen rullade hemåt. Men efter dem sträckte
aftonens skuggor sina långa tungor fram öfver
landsvägen, och i skogen höjden en ensam vipa sitt
klagande läte.
Då Onkel Göran lemnat Elisabeth och dragit sig
tillbaka mellan träden, stannade han efter några få
steg. Det var som hade han blifvit vidrörd med
spetsen af en dufvas vinge och tvingad att vända sig om.
Det var ett vidrörande i föreställningen, på en gång
mildt och mäktigt. Han såg hur hon flydde, och allt
efter som hennes hvita klädning aflägsnade sig längre
och längre, tyckte han att mörkret drog sig tätare
tillsammans efter henne, och till den grad grep honom
denna föreställning, att det var honom som om kylan
följde i mörkrets spår, och han bokstafligen frös. Han
satte sig åter på bänken, tog upp sin nedfallna bok
och försökte läsa. Men tankarna ville ej följa med,
hvarför han lade bort den efter några ögonblick och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
