- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
182

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

henne, när vi inte visste hvar vi skulle få den nästa.
Men jag tror inte att det finns någon fattig, som
dragit här förbi, som kan stiga fram och säga, att vi inte
alltid hade en bit till öfvers.»

»Jag kan inte vänta längre,» sade Kari öfvergifvet
och gick häftigt af och an i stugan. »Han kunde
skicka mig ett endaste ord, vara hur det vara vill.»

»Yi ska’ inte lasta honom, vi ska’ ha hopp än ett
år, Kari. Jag tycker jag inte kan dö, förr än jag sett
gossen än en gång öfver tröskeln här.»

»Det är lätt för er att säga så, ni kan inte känna,
som jag känner,» sade Kari, men hon blef lugnare. Hon
återtog sitt tysta arbete, och hon gick icke mer på
dagsverke hos kyrkvärdens, hon hade så mycket hemmavid.

Så blef det då ändtligen slut på det femte året,
och det var en q väll en af de sista dagarna i
september, som Kari stod vid spiseln och rörde med kräklan
i grötpannan. Elden flammade muntert på härden och
belyste hennes vackra ansigte.” Hon var vacker, ehuru
de sista åren hade gifvit henne .ptt strängt och trotsigt
uttryck, och ett hårdt drag hade lägrat sig för
beständigt kring hennes mun. Hon behöfde inte ynkas af
någon, som om hon varit en öfvergifven stackare; hon
kunde bära sitt öde, och hon hade många gånger
kunnat ändra det, om hon hade velat.

»Kanske ni börjar bli nöjd på te & vänta nu, ni
som alltid talat så vackert om troheten,» sade hon och
vände sig halft mot sängen.

»Jag får väl lof att tiga hädanefter, det är väl
ingen hjelp med det,> vsade gumman med en suck, »men
det säger jag, om det bckså vore mitt sista ord, att på
troheten har det inte varit fel, dertill känner jag Jan
Petter för väl.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kavagkant/1/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free