Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. I stengården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ganska djupt. Stenblocket, som vi höllo på att
lossa befann sig strax vid själfva kanten af detta
stenbrott. Vi voro nog litet rädda för det branta
stupet alldeles intill där vi stodo; men vi hade ju
fast mark under våra fötter, så någon fara tyckte
vi inte fanns for handen.
Men plötsligt gaf stenen vika och for in på
mitt spett med den påföljd att jag kastades öfver
ända åt stupet till. Spettet högg nämligen tag i
bältet som höll förklädet fast, hvilket jag till råga
på allt hade vecklat upp för att det inte skulle
vara så mycket i vägen under arbetet.
Allt var ett ögonblicks verk. Jag rycktes
med och kastades bortåt det branta stupet till.
I min förskräckelse trodde jag så säkert, att min
sista stund var kommen. Ty hade jag slungats
ned i det djupa stenbrottet hade jag utan tvifvel
funnit min död.
Men hvad hände? Just som jag af den
väldiga stöten slungas mot bråddjupet, fastnar jag
alldeles intill själfva kanten med bägge benen i
en klyfta mellan två stenblock. Där kilades jag
in med en sådan fart, att både bälte och förkläde
slets i stycken och följde tillsammans med järnspettet
och stenblocket under stort brakande ned i djupet.
Jag hisnade och erfor en verklig
tacksamhetskänsla — till hvem gaf jag mig inte tid till att
reflektera öfver — att jag för så godt pris
undsluppit ett så hemskt öde som att krossas till döds
mot de skarpa stenarna i det gamla stenbrottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
