Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Mitt första eldsdop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min till fiende förvandlade forne vän kom nu
alldeles inpå mig och knöt handen i ansiktet på mig.
»Då ska vi så sant jag lefver jriska de där
grillerna ur dig, det kan du ärligt lita på», fräste
han som en ilsken katt. »Så få vi se hur länge
du står rycken. Yi ska nog veta göra lifvet surt
för dig.»
»Om så är», svarade jag och rätade på mig,
i det jag beredde mig på det värsta, »så går det
an att börja nu med detsamma. Här står jag.
Börja då, om du har lust.»
Men ingen rörde sig ur fläcken. Ingen lyfte
ens ett finger för att göra mig något ondt. Men
i stället började en annan taga mig i försvar,
hvilket till den grad retade Bång, att han for på
honom som ett retadt lejon. Det blef en den
häftigaste ordväxling och ett oväsende i förening
med duktiga nappatag, en tillställning som kunde
blifvit obehaglig nog. Alla de öfriga stodo tysta
och sågo på. Det var ju ett extra gratisnöje som
här bjöds på. Slutligen kom vaktkonstapeln, som
hört det högljudda oväsendet, och afstyrde ofoget
för den gången.
Jag var från den stunden aldrig säker. Jag
kunde riskera hvad som helst. Visserligen kom
det aldrig till ett dylikt uppträde någon mera gång,
men elden glödde under askan och jag visste aldrig
hvar jag hade min forne vän Bång. Jag
tillskrif-ver också honom en illvillig anmälan till befälet,
därför att jag tillsammans med några andra hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
