Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. En skeppsbruten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hund, som på detta sätt ville göra sig påmind,
tänkte jag. Men i detsamma vaknade jag med
hundskallet ljudande i mina öron.
Med förvirradt sinne sprang jag upp, utan att
egentligen veta hvad det var fråga om. Drömmen
om skeppsbrottet och hundskallet stod så lifligt
för mig, att jag inte kunde tänka på något annat
på en god stund. I detsamma märker jag rörelse
bland patienterna. Den ena efter den andra
hastade bort till Petter Konradsons säng. Nu förstod
jag hvad det var, som väckte mig. Jag skyndade
strax bort till sängen och såg genast, att något
ovanligt var på färde. Det besynnerliga ljudet
hade nu upphört. Mannen låg alldeles orörlig på
ryggen, med den ena armen lagd vårdslöst öfver
bröstet och den andra hängande slappt utmed
sidan nedåt golfvet. Jag kände på pulsen. Den
hade i det närmaste upphört att slå. Händerna
voro kalla och slappa.
»Petter Konradson har inte långt kvar», sade
jag till de kringstående. I detsamma kom
sjukvårdskonstapeln. Med en enda blick såg han, att
mannen var döende.
»Finns här nå’n hund inne?» frågade han
och såg sig omkring. »Jag hörde hundgläfs. Men
det är ju omöjligt. Här fanns ju ingen hund i
går kväll, när vi gjorde visitation.»
Ingen svarade ett ord. De bara stirrade på
hvarandra och på den döende, likasom det hade
kommit från mannen, som låg där och kämpade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
