Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Det mörka förflutna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lär ha gjort människa af honom igen. Jo, jo.
Att ni inte träffade samman med honom, det var
märkvärdigt?»
Åter tystnade sorlet omkring oss och vi blefvo
föremål för gästernas undran och uppmärksamhet.
Jag kände det pinsamt att inte kunna bli kvitt
denna efterhängsna människa. Hvad skulle jag
taga mig till?
»Nej, jag vet verkligen ingenting om honom»,
framstammade jag och sökte en förevändning att
komma undan. Ty nu hade jag fått nog af
bröllopsglädjen. Men i detsamma kommo tvänne unga
flickor fram till oss i tydlig afsikt att försöka få
ett slut på det pinsamma »samtalet».
»Att inte farbror skäms?» utbrast den ena i
hvass ton, som inte tålte någon motsägelse.
Nämndemannen ryckte till och såg helt skyggt
på flickorna, därpå satte han pipan i munnen och
gick därifrån. Det är möjligt, att han skämdes
och att han nu som först insåg hur ogrannlaga
och sårande hans uppförande varit både emot mig
och de öfriga bröllopsgästerna.
Min bröllopsglädje var nu all. Det nöje, som
jag väntat mig så mycket af, var nu förbi. Jag
sade skyndsamt farväl till värdfolket och brudparet.
Lyckliga människor! Lyckliga ungdom! Måtte
lifvet alltid le emot dem! För egen del kände
jag mig så ensam och öfvergifven både af Gud och
hela världen. Åsynen af andras glädje gjorde mitt
eget lif dubbelt fattigare och tommare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
